Rymdtrend: Från månromantik till marsrealism
”Jag tycker att denna nation ska förbinda sig till målet att, innan årtiondet är slut, landsätta en man på månen och återföra honom i säkerhet till jorden.” Ord har betydelse. När president John F Kennedy i sitt installationstal 1961 yttrade ovanstående dito, satte han igång en intensiv process som kulminerade när Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin med lätta steg beträdde månens yta 20 juli 1969.
Innovation, ett av de verkliga modeorden just nu – liksom atronaut Armstrongs famösa citat (”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”) när han klev ur månlandaren, hamnar båda i ett välbehövligt perspektiv när man betänker vilken bedrift det var att färdas 385.000 km ut i det okända för nästan ett halv sekel sedan.
Musik och film är bra lackmuspapper för rådande attityder och pågående samtalsämnen och rymden kom att bli en stor inspirationskälla från slutet av 60-talet. 1968 gjorde mästerregissören Stanley Kubrick sitt psykedeliska science fiction-mästerverk ”2001 – A Space Odyssey” och året efter sjöng David Bowie in klassikern ”Space Oddity”. Men den verkliga storhetstiden kom att bli 70- och 80-talen. 1977 kom Star Wars, den första filmen i George Lucas triologi. Den satte en helt ny standard för specialeffekter och klippning och blev världens mest inkomstbringande film ända fram till 1982, då en annan historia med rymdtema slog till med utomjordisk kraft på världens biografer – Steven Spielbergs E.T. the Extra Terrestrial.
Redan under kalla krigets dagar på det tidiga 60-talet inleddes en intensiv kapplöpning mellan USA och Sovietunionen om rymdherraväldet. Kursen sattes mot planeten Mars, med ett avstånd till jorden på smått obegripliga 56 miljoner kilometer, vilket genast fick månen att kännas som ett stenkast bort. Ryssarna blev de första att försöka, medan USA blev först med att komma hela vägen 1964, efter en förbiflygning med rymdsonden Mariner.
Christer Fuglesang och lojala rymdknegare vid NASA och Esrange Space Center i Kiruna skulle inte hålla med mig, men under 90- och 00-talet kändes rymden inte riktigt lika kul längre, vilket på något vis syntes på filmproduktionerna. Star Wars så kallade prequel-triologi (utspelar sig innan de första filmerna) var i ärlighetens namn ganska urtvättade, plastiga och själlösa. (Förlåt alla fans).
Ett undantag var det banbrytande ögonblick 1997 när satelliten Pathfinder landade på Mars, närmare bestämt en uttorkad havsbotten, och med hjälp av en radiostyrd bil tog prover samt ca 17000 bilder som när de kablades ut gjorde att vi kom betydligt närmare ”den röda planeten”, hälften så stor som jorden.
Där och då hände något. Mars, som länge varit själva sinnebilden för det utomjordiska blev plötsligt en plats om vilken nya, betydligt mer vardagsrealistiska tankar började tänkas. Hur vore det att leva ett liv där? Hur långt är det egentligen dit? Vad finns för risker? Vad händer om något går snett?
Vi tar ett tyngdlöst skutt nästan 20 år framåt till 2016. Rymdturism har gått från ett begrepp som kändes overkligt för bara några få år sedan och som inte bara blivit realistiskt, utan även fått ordentlig skjuts genom en ny kapplöpning, denna gång mellan Tesla-grundaren Elon Musks rymdprojekt SpaceX och Richard Bransons dito Virgin Galactic. Strategin är enkel. Early adopters med stora plånböcker ska betala ett par hundra tusen dollar för de fyra minuter av tyngdlöst tillstånd som ger astronautstatus. Dessa dyra jungfruflygningar ska sedan finansiera utvecklingen av mer överkomliga rymdresor och så småningom då, en möjlig kolonialisering av Mars.
Om vi återigen använder filmkonsten som indikator på samtidens attityder, så märks det att vi på allvar börjat tro på en mer vardaglig tillvaro i rymden. Rymdfilmen har gått ifrån fantasi till hyperrealism. Om tidigare rymdäventyr fokuserade på frågan om det finns liv i rymden handlar de två senaste storfilmerna ‘Gravity’ och ’The Martian” istället till stor del om den stora ensamheten. Avstånden. Tystnaden. Farorna är inte längre monster eller aggressiva utomjordingar. Istället är det de nyckfulla naturkrafterna man som rymdresenär ska se upp med. En oförutsedd meteoritstorm som på någon minut sopar undan allt som byggts upp under månader. Ett mikroskopiskt hål i rymddräkten och du är död. Den osköna känslan när livlinan till ditt moderskepp klipps av. Paniken när all hjälp befinner sig på års avstånd ifrån dig. Läskiga scenarion på ett helt annat sätt än tidigare, skickligt skildrade i de båda nämnda filmerna.
Med detta sagt lever den klassiska rymdromantiken på sätt och vis kvar också. Senaste Star Wars-filmatiseringen ”The Force Awakens” är på flera sätt en återgång till rötterna. Harrison Ford är tillbaka som Han Solo – nästan precis 40 år sedan första gången – och hela bildspråket är smutsigare och råare, mer i likhet med de ursprungliga tre filmerna.
Ett annat exempel på det ökade intresset för de klassiska rymdögonblicken var Kickstarter-kampanjen som i fjol lyckades samla in nästan en miljon dollar, och möjliggöra publicerandet av en ganska ovanlig coffee table-bok. Det rörde sig om en återutgivning av den amerikanska rymdfartsmyndigheten NASAs ikonförklarade grafiska manual signerad designbyrån Danne & Blackburn 1974. Den omfattande manualen bygger på logotypen ”The Worm” som, obegripligt för många varumärkesarbetare (mig själv inkluderad), byttes ut 1992 mot nuvarande symbol (”The Insignia”) vilken mindre smickrande går under namnet ”Meatball”. Personligen tycker jag mest av allt att den påminner om en burk Nivea-kräm. Även TV- och telefoniföretaget Comhems senaste reklamkampanj är 100 procent rymdnostalgisk till tonerna av Lou Reeds ”Satellite of Love” från 1972, som för övrigt starkt påminner om kompisen David Bowies alster från samma tid och på samma tema.
Stilmässigt då? Vi kommer framöver att få se mer av såväl Mars järnoxidröda sand i olika sammanhang, som nya futuristiska former och material som blinkar mot rymden. Precis som pilotglasögon och bomberjackor gjort under lång tid, kommer den nya tidens pilotutrustning – som funktionellt måste se ut på ett visst sätt – inspirera och låna ut sin trovärdighet och tyngd till modeuttryck och vardagsföremål. Men vi kommer också få se mer nostalgisk retrodesign hämtad från 60- och 70-talens rymdfeber.
David Bowies ”Life on Mars?” från 1971 är en tidlös klassiker som inte kommer sluta spelas, men kanske anar vi redan den tid då det inte är arrangemanget eller ljudbilden så mycket som frågetecknet i låttiteln som kommer kännas som låtens största åldersmarkör.
(Även publicerad i Magasinet Rum Design nr 6 2016 och på www.magasinetrumdesign.se)
