Stefan, gör som Ernst – känn in rummet!
”Den svenska modellen ska fungera för alla. Och då menar vi alla.” Så sade statsminister Stefan Löfven i sitt Almedalstal igår. Men när en människa ur dessa ”alla” lyftes fram i närbild, ja då blev det genast knepigare.
I Aktuellt samma kväll fick vi se statsministern pressas ordentligt på frågan om hur väl den nya, stramare asyllagstiftningen stämmer med FN:s barnkonvention. Som stöd användes ensamkommande Zia Karimi, 14, år som bor bara ett stenkast ifrån Almedalen. Det var en fråga Stefan Löfven, trots Anders Holmbergs upprepade försök, vägrade att svara på. Det blev alldeles för många ”Det var inte frågan. Frågan var...” för att det skulle kännas bekvämt hemma i tv-soffan.
Det jag undrar är: Vem har gett statsministern rådet att han inte ska svara på den frågan, att inte säga precis det vi alla med egna ögon kan se – och det de flesta anar att statsministern egentligen tycker? Det vill säga att den nya lagen och FN-konventionen rimmar illa, men att den ”exceptionellt svåra situation” han nämner i varannan mening tvingat regeringen att föra en annan politik än den egentligen velat.
Att ställa en politikers gärning mot ett enskilt ömmande fall är ett gammalt journalistiskt knep för att sätta beslutsfattaren på pottkanten – på samma sätt som samma politiker, fast på eget initiativ, gärna dyker upp ”spontant” hemma hos den drabbade (givetvis i sällskap av ett inringt kamerateam) för att framstå empatisk och folklig, som en som verkligen når ut överallt. Det är ett spel vi alla lärt oss att läsa av.
Det bästa sättet att möta ett känslostyrd attack är att på ett manande sätt försöka vinna över den uppstådda sinnesrörelsen till sin egen sida. Men det krävs då att man vågar ta i känslorna som finns i rummet och titta bort från de inrepeterade talpunkterna en stund. Det är en gåva hos vissa, men också något som går att träna upp. Tänk om statsministern istället för att glida undan och försöka byta ämne (funkar hyggligt i riksdagsdebatt men inte alls i en intimiserad, tv-sänd konversation) valt att svara på frågan, men med lite mer personlig, emotionell laddning – något i stil med:
”Jag känner med Zia Karimi och jag blir uppriktigt ledsen varje gång jag blir påmind om att vi inte kan göra allt vi vill göra för alla människor som befinner sig i Sverige. Det här är inga lätta frågor med tvärsäkra svar. Vi har arbetat hårt och tvingats till svåra överväganden och som alla kunnat se, byta linje. Tro inget annat än att det smärtat, men det har varit absolut nödvändigt för att klara välfärden för de som redan bor här. Jag hoppas och tror att svenska folket har förståelse för detta”.
Så undvik inte känslorna, statsministern – utan använd dem istället för att visa hur svårt och medmänskligt ömmande detta ämne är. Gör som Ernst Kirchsteiger, känn in rummet – SEDAN är det fritt fram att prata om Den Svenska Modellen – som gärna får innefatta att politiker svarar rakt på frågor.
