Melander och Obama – två effektiva jämställdhetsdebattörer.
Först fick vi se Sven Melander erövra det svenska hörnet av internet efter att ha försvarat Zara Larsson i ett inlägg på din egen Youtube-kanal, som bara på Facebook och i skrivande stund delats 54.000 gånger och samlat drygt 82.000 gillamarkeringar. Kort därefter intog Barack Obama hela världens nyhetsflöde efter sin gästkrönika för livsstilsmagasinet Glamour, där han mycket tydligt och överraskande personligt slog fast sin syn på jämställdhet genom att bland annat berätta hur de viktigaste personerna genom hela hans liv varit kvinnor.
Somliga har förvånats över det virala genomslaget för dessa båda debattinlägg. Inte jag, även om jag däremot applåderar den visade ryggraden, civilkuraget. Men det är också det som gör att jag verkligen tror på budskapen, att de känns så genuina. Några saker gör dessa båda herrars debattinlägg ytterligt effektiva. Låt oss börja med vad som förenar Melanders insats med Obamas.
1) Den oväntade avsändaren – grånade män med inflytande har länge varit den svåraste gruppen att få med på tåget. Här har vi två kända personer dessutom, som tog både medier och offentlighet på sängen med vad de hade att säga. Då blir det spridning.
2) Det förbehållslösa stödet och den tydliga självkritiken. Melander: ”Det är fan inte Zara Larsson som är problemet, det är ju vi”. Obama: ”It is absolutely men’s responsibility to fight sexism too”. (För att inte tala om titeln: ”This is what a feminist looks like”). Om vi efter dessa axplock tittar lite närmare på det debattekniska. Ett av retorikens mest effektiva och samtidigt minst utnyttjade grepp, det är att hålla med – att ge ”motståndaren” rätt och att våga kritisera sig själv. Här håller de två manliga personligheterna med om snedvridningen och vänder sig till sina gelikar. (Obama vet naturligtvis att minst lika många män kommer läsa hans text på nätet, trots att Glamour har en kvinnlig målgrupp). Ett vanligt misstag är att tro att man genom att erkänna fel eller ta på sig skuld (vilket Melander uttryckligen gör) förlorar debatten, positionen, förtroendet och så vidare. Vad som istället händer är att viljan att lyssna ökar och förtroendet växer på alla möjliga håll – men viktigast – grundmotsättningen minskar och garden sänks, samtidigt som möjligheten till en bra dialog och verklig förändring ökar signifikant.
3) Det personliga anslaget. Melander gör inlägget på sitt eget sätt, och använder sin välbekanta röst i sin egen kanal. Vi känner Sven Melander som en skämtare och blogginlägget känns trots det allvarliga budskapet NÄSTAN som en sketch, vilket gör det lätt att ta till sig och desto svårare att opponera sig mot. Obama å sin sida gör en mycket personlig, på gränsen till privat beskrivning av sina intryck. I båda fallen används känslor som får det att bränna till.
Vad skiljer dem då åt? Tja, om Sven Melander är frustrerad/förbannad intill uppgivenhetens gräns och slår näven i bordet, så visar Obama oväntat mycket sårbarhet för en person i hans ställning. Den amerikanska presidenten beskriver på ett öppenhjärtigt sätt både sin osäkerhet som ung och oförmåga/ovilja att identifiera sig med den tuffa kille som sedan länge och så ofta varit normen för hur en man definieras. ”I realized that my ideas about being a tough guy or cool guy just weren’t me. They were a manifestation of my youth and insecurity. Life became a lot easier when I simply started being myself”. Hur mycket det betyder för tonläget i det offentliga samtalet att världens mäktigaste person väljer att uttrycka sig så, behöver väl knappast skrivas någon på näsan.
Sammanfattningsvis har både Sven Melander och Barack Obama tillfört jämställdhetsdebatten något nytt och det är hoppingivande.
